Details.

En neutral pandaoverall.


Förlossningsbrev. Ett nytt hjärta kom till världen.

Den 4/10 gjorde jag ingening på dagen, jag tog det lugnt och det var inga problem. Runt 19 tiden på kvällen hade jag lite mensvärk, och huvudvärk. Jag och min sambo lagade mat, jag var däremot inte så hungrig, så tänkte att jag går och tar en dusch. Då var klockan runt 20:00. I duschen fick jag två extrema värkar, jag visste inte vad jag skulle ta mig till just i dåläget. Och när jag kom ut ur duschen kom den tredje värken, och då föll jag helt enkelt mot golvet och kunde varken andas via värken, eller tänka på vad det egentligen var som hände. Ted kom in och såg mig, likblek, i fosterställning i princip. Jag fick hjälp till sovrummet men jag sprang lika fort in på andra toaletten och tok kräktes. Ted ringde bb och kollade hur vi skulle göra, och enligt dom var mina värkar så pass nära inpå att det var dags att åka in och även med ambulans då dom trodde jag skulle föda i ambulansen. Som tur var, var ju min bil ändå verkstad haha. När ambulanspersonalen kom så hade ted packat allting vi skulle ha med oss, sören var livrädd och höll sig på nära avstånd till mig, stackarn. Att se sin matte vara så förstörd som jag var och dessutom bara skrika o gråta. Han brukar ju alltid få vara i min famn när det läget kom på plats.
 
I ambulansen fortsatte värkarna, och dom tog massa prover. Jag fick även lustgas för att det skulle hjälpa lite på traven. Vi hann som tur in på bb runt 21 tiden. Så jag slapp föda i ambulansen. Väl inne på bb var jag öppen 4cm. O värkarna fortsatte, om o om igen. Jag fick återigen lustgas. Och öppnades mer och mer. Den 5/10 vid 12 var jag helt öppen. Och läget blev sämre med vårat barn. Så dom fick ta hål på vattnet så det sipprade ut. Sen fortsatte hela processen. Jag tog eda i ryggen, ryggmärgsbedövning. Givetvis tog dom den fel på mig först, så dom punkterade någonting i ryggen.
 
Man hann inte riktigt med vad som hände, jag var lite groggy på lustgasen också men även med i allt som hände runtomkring. Men jag visste inte riktigt när man skulle krysta o vad som händer därefter. Utan allt blev bara som reflexer. Som att jag varit med om detta förr, även fast det inte stämmer. Jag testade alla möjliga ställningar för att det skulle bli bra. Bland annat liggandes på rygg, på sidan, sittandes, stående på knäna och sist sittandes på golvet på en stol med sambon bakom mig. Han höll lugnet under hela förlossningen. Han var helt underbar. Gav mig allt jag bad om, o sköterskorna var helt underbara dom också, som tur var fick vi ha samma hela tiden.
 
När vi började närma oss att våran krabat skulle komma ut. Fick dom lov att klippa mig ett par centimeter. Det kändes ingenting alls. Klockan 02:56 kom vårat barn ut. Det blev en dotter. En Melissa. Våran vackra fina underbara dotter. Helt felfri. En vacker skapelse. Det var den lyckligaste stunden i mitt liv. Och jag kommer aldrig att glömma den stunden heller.
 
Vi fick åka upp på bb direkt efter och tillbringa en natt där. Alla pratar om hur mysigt det är att få barn. Men ingen pratar om förlossningen, vad som händer därefter, hur brösten blir, första bajset. Allt. Jag kan bara uttrycka mig, herregud. Brösten.. Jag skojar inte att dom blev som pamela anderssons bröst om inte större. Dom värkte, gjorde ont, spända, extremt stora. Och det bara sprutade mjölk. Så inga problem med mjölkproduktionen där inte, och amningen gick smidigt den med. Melissa visste exakt hur man gjorde. Ted fick åka hem mitt på dagen och hämta bilbarnstol o mera saker som vi glömde. Då fick jag ta av den första blöjan. Och det här är också något inget förvarnade om. Första bajset. Klisterbajs så fint som vi kallar det. Eller börnbajs. Helt svart, klistrigt o stinker. Haha.
 
Jag skulle kunna göra om förlossningen om o om igen. Men inte klara av krämporna efter. Men som sagt, helt klart värt det.
 

Details.