Att så mycket kan ändras på 1074 dagar.

Detta inlägg kan nog väcka både ilska, ångest och glädje. Jag själv vet inte vad jag ska känna. Det kanske just den anledningen jag skriver efter många månader och dagar?
 
För 1074 dagar sen, tog jag och ted beslutet att förlåta varandra för misstag. Misstagen stog väl mest på mig. Vi tog steget till att långsamt starta ett förhållande. Jag minns såväl där vi stog på kvällen en varm sommarkväll i september. Jag hade kommit hem från grekland, hunnit vara hemma ett par dagar. Vi pratade, och tog beslutet.
14:e september 2013.
 
- Jag önskar att jag kom ihåg vilken dag han visade sina känslor. När vi stog där i hallen hemma hos honom, då allt bara blev konstigt när jag skulle åka därifrån när han så glatt visat upp sitt hus. Eller den gången när han bad om att få låna en tändare efter han varit hemma hos mig och bara kikat på film, även fast han hade en i sin ficka som han inte sa någonting om. Det var egentligen där allting började, så egentligen handlar det om mera dagar än så.
 
Jag minns inte första gången jag fick missfall, men det var inte långt gången alls, så det kändes inte så läskigt. Bara som en blödning. Ingen större grej utav det. Vi hade plussat på stickan, och ett par veckor eller dagar efter så hade jag fått missfall.
 
Men jag tror det var i april/maj som vi fick reda på att vi var gravida igen. Vi bestämde oss för att bli sambos. Jag packade ihop allt jag hade, och flyttade in hos honom. Jag kände återigen lyckoruset. Vi båda arbetade, och levde sambolivet.
 
- Den 28:e juni -14 kom smällen. Jag hade fixat och donat hela eftermiddagen för att laga god middag med efterätt till ted och mig, eller om det var förrät. Jag minns inte riktigt. Han kom hem, vi åt, vi hade en riktigt mysig stund. Vi hade varit hos barnmorskan. Fått ultraljudstid inbokat. Båda var lyckliga. När vi ätit klart, så gick jag på toaletten. Och då började jag blöda. Jag var livrädd. Och ted var nog ärligt talat värre. Vi åkte in mot gyn akuten i uppsala, men vände halva vägen då dom sa att det kan bli såhär och att vi skulle lugna oss. Men ted pratade samtidigt med sin mamma, och vi vände igen och åkte dit.
Väl där, kollade dom mig. Och dom sa att ''det finns inga hjärtslag''. Vi fick orden på svartochvitt att vi fått missfall. Vi fick även en bokad tid till operation med skrapning då vi gått rätt långt.
 
Den 9:e juli -14 var det dags. Ted följde med till akademiska. Jag fick göra operationen, bli sövd för första gången. Och allt blev klart inom ett par minuter kändes det som. Det var den värsta morgonen jag någonsin varit med om. Dumma jävla idioter till läkare som inte heller nämnde vad som skulle hända. Och där stog jag, livrädd, och hade ärligt talat hellre velat dö den stunden. Det var hemskt. Det började på morgonen när jag skulle trycka upp två tabletter, och sen två-tre timmar skulle vi åka till gyn för att vara förberedd för operationen. Det dom inte nämnde var att jag skulle få lika ont som en förlossning om inte värre, att jag personligen skulle känna som att jag förblödde. Riktigt jävla ordentligt. Med klumpar forsandes med blod och gud vet allt. Jag fick morfin när jag väl kom in på rummet. Och sen skulle jag bli sövd, jag som aldrig blivit sövd heller, jag fick panik. Bara känslan att inte kunna andas, och veta att dom faktiskt skulle skrapa bort rester som skulle blivit vårat blivande barn. Ja jag vet, det låter dumt när man säger det. Men operationen gick bra, men innerst inne ville jag bara brista. Vilket jag gjorde många gånger när jag var själv. För det var det enda jag tänkte på. Jag fick heller inte gå och prata med någon, nu i efterhand skulle det underlättat en heldel.
 
Vi fortsatte leva i allafall. Menar, vad har man för val? Nu visste vi att vi ville ha barn, även fast allting gått så snabbt. Men vi planerade inte ordentligt heller, händer det så händer det. Vi fortsatte vårat letande till att hitta det perfekta drömhuset att köpa. Levde vidare och försökte att inte tänka på det.
 
Den 19e juli  -14, bokade jag och ted två biljetter till thassos. Den mest ovärdeligaste resa jag fått uppleva. En relax semester. Vi hade haft det rätt svajigt, och trodde det skulle bli bättre där nere. Däremot två dagar där nere var hemska, som vi bråkade och var osams. Men vi löste det. Och det blev världens bästa semester, med så mycket minnen, bilder och kärlek. Jag längtar tillbaka till den tiden varje dag. Jag har fortfarande allting kvar i huvudet.
 
I januari -14 fick vi beskedet igen att vi var gravida. Vi vågade knappt berätta för någon innan vi varit på ultraljud. Och jag vet inte hur många tester jag gjorde varje vecka, både hemma och hos gyn. Men varje gång var det positivt och plus. Vi sa till dom allra närmaste och jobben ifall någonting skulle gå snett denna gång också. Den 22:a -14 gick vi ut med att vi skulle få barn. Då hade vi varit på ultraljud och fått kolla på det magiska underverket. Herregud vilken längtan vi hade. Men samtidigt rädslan som man hade var obeskrivlig. Jag var konstant livrädd. För tänk om missfallet hade kommit senare i denna graviditet? Jag hade nog ärligt talat inte klarat av det.
 
Mitt i allt, fick vi lov att flytta. Trots husvisningar så hittade vi ingenting som passade. Så vi båda flyttade ifrån teds hus, han till sig och jag till mina föräldrar. Men vi sov hos varandra så ofta vi orkade och kunde. Men den 29:e augusti -14 så fick vi nycklarna till vårat nya hus. Ett hus vi skulle hyra, som vi skulle bo i tills vi köpte eller byggde ett nytt. Trodde vi.
 
Det var egentligen när vi väl kom till nya huset som alla problem uppstod ännu mer. Vi kunde bråka om allt, vara osams i dagar. Men alla andra dagar var våran kärlek som lyckligast. Med ett barn på väg, ekonomin dålig och spänningar i livet, så blir det svajigt. Jag minns att jag faktiskt flyttade hem ett tag, för att inte göra förhållandet värre. Men jag flyttade tillbaka igen. Jag vet nog inte ens hur många gånger jag flyttat hem.
 
Den 5:e oktober, kom våran älskade dotter. Som vi längtat så efter. Jag är så otroligt tacksam och lycklig att vi fått våran dotter. Sen hade vi våra trassliga och bra dagar och veckor.
 
Tyvärr i juni -15 fick jag nog. Eller båda fick nog. Jag orkade däremot inte längre. Våra bråk tog över förhållandet och en massa andra saker jag inte går in på. Mitt mående gick inte att rädda, och inte heller min ångest. Jag önskar och hade nog bett till gud om extra ork och uthållighet till att lösa allting ytterligare. För en familj ska man hålla ihop. Men jag orkade inte. Och kanske inte ted heller. Jag önskar såhär i efterhand att vi hade bett om hjälp och rätat ut frågetecknen eller tjafs, vad som helst. Då kanske vi inte stått såhär som vi gör idag?
 
Sen jag flyttade hem till mina föräldrar, har jag både tappat livsglöden, mammakänslor, allt. Jag har pratat med en psykolog en längre tid. Men nu har allt eskalerat. Jag har gått från att vara nykär, till kär, till olycklig till självmordstankar till nästan självmordsförsök. Det var för några veckor sen som allt kom över mig. Brast ut för mamma, stefan, daniel, mickan. Jag ville bara dö. Jag har aldrig mått såhär. Aldrig. Och så som dom försökt hjälpa mig på senare tid nu. Speciellt mamma, som vet om allting. Hur kämpigt och vilken ångest jag lever med. Det gör ont att veta när jag verkligen försöker kämpa för att leva dag efter dag, när det enda jag vill är att bara lägga mig ner och dö. Men jag försöker struggla mig igenom allting, för en dag kommer allting att ljusna, även fast jag inte ser den dagen nu. Och jag längtar till den dagen, där ångesten är kontrollerad eller borta. Men nu har den tagit över. Och jag är ledsen om detta ska komma ut här istället till dom som jag borde ha berättat för. Men varför ska jag stå där som en syndabock o berätta på riktigt hur jag mår? Vem vill och drar nytta över att jag mår som jag gör? Jag skäms bara.
 
Att inte ha dom där mammakänslorna, det går inte ens att beskriva tanken, jag skäms, så in i helvete, melissa är min dotter, och jag ska älska och skydda henne tills jag inte finns längre. Men jag känner inget utav det där. Jag kämpar varje dag med att försöka vara kvar här. Men jag insåg att detta inte höll längre, och psykologen tog mig på allvar och har nu skickat mig vidare. Det kommer iof dagar när jag mår underbart med melissa, men andra dagar får mamma och pappa hjälpa mig mer än allt annat. Utan dom hade jag nog faktiskt inte klarat av detta själv. Jag hade nog faktiskt gett upp. Tragiskt, jag vet. Jag har till och med tänkt tanken att ted ska få ha henne på heltid, för jag känt att hon förtjänar bättre än det jag kan ge henne just nu. Men dom som vet, har försökt hjälpt mig att komma över det. Jag kommer över det. För stunden. Men när panikångesten väller över mig, då brister allt igen. Denna sablarns jävla ständiga ångest. Jag önskar jag bara kunde trycka på en knapp och bara stänga av skiten!!! När i helvete går detta över?
 
Det var ju graviditetstiden och denna tid som skulle vara den lyckligaste tiden i våra liv? Vi sa från första början att han inte ska vara farsa på halvtiv, och inte jag heller. Och här står vi idag? Vi kämpar med att kommunicera. Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gått med på det. Jag hade inte satt melissa till världen. Men man kan inte veta sånt här i förväg. Istället måste vi bara acceptera, och göra det bästa av situationen för hennes skull. Vi kommer behöva acceptera att hon faktiskt kommer ha två av allting. Två julafton, två födelsedagar. Ja två av allt. Men jag som alltid haft två föräldrar i ett och samma hem, jag tar mer illa upp av det. För det är bästa känslan jag haft. Att ha sina föräldrar på samma ställe. Jag har hört mina vänner när vi var yngre hur jobbigt det var. Även fast det kanske kan bli riktigt jävla bra också. För vem vill leva i en familj där bara bråk uppstår?
 
Nu skickar vi våran dotter som ett brev på posten varannan helg. Och när hon är tillräckligt gammal kommer hon skickas varannan vecka säkert. Jag accepterar det egentligen. Hon ska bara ha ett hem. Vårat hem. Men jag måste acceptera det. Hon behöver båda sina föräldrar, så är det bara.
Men hur mycket jag än önskar, så önskar jag faktiskt att det skulle vara vi tre, dom tre musketörerna + sören. Att vi skulle ha våran framtid i våra händer. Precis som alla andra som fått barn. Som lever i sina fina hus, och lever sina lyckliga förhållanden. Men jag har insett att det aldrig kommer att hända. Jag har nu sakta men säkert börja smälta, det kommer aldrig någonsin bli vi två igen. Jag har älskat dig från första stund. Och jag älskar dig än. Men sakta men säkert, så tinar känslorna bort. Och en dag, kommer vi stå där med våra nya partner. Och bilda nya separata liv. Och vara lyckliga.
 
Jag kan erkänna, att alla dessa dagar tillsammans med dig har varit ovärderliga för mig. Jag har varit lycklig som olycklig. Men du har tagit upp hela mitt hjärta ändå. Och jag är så otroligt tacksam för alla dagar jag fått spendera med dig. Och fruktansvärt ledsen för dom dagarna som inte varit det man önskat sig i ett förhållande. Och jag är även ledsen för allting för hur det nu har blivit. Verkligen ordenligt ledsen för att det blivit som det blivit. Så länge du är lycklig kan jag tänka mig tanken att vara lycklig för dig.
 
Men nu är det enda som jag behöver är tid. För mig själv att berbeta mig själv, få hjälp och få spendera tiden med min dotter som jag innerst inne älskar utav hela mitt hjärta. Men framförallt att få upp mig själv på fötter igen. Få börja leva. Börja må bra.
 
Jag är glad att jag träffat någon som kan rädda mig när allting känns som tyngst.
 
Jag vet som sagt egentligen inte varför jag skrev ut detta inlägg. Men den där klumpen i magen ni vet, den är borta nu. Och jag tror att saker och ting behövde komma ut, för att bearbetas bort.
Kommentera inlägget här: