Vecka 20

Dom allra första sparkarna

Nu ikväll fick jag känna dom allra första sparkarna. Känslan går inte att beskriva. Det var det mest spännande och känslomässigaste jag varit med om, att den lilla krabaten äntligen börjar visa att den faktiskt lever och finns i min mage. Det var hur underbart som helst. 
 
Varje dag som går, så blir man mer och mer nyfiken på vem det är som faktiskt ligger där inne. Pojke eller flicka, lik mig eller ted, vems gener kommer den få som mest. Ja alla dessa frågor utan svar.

Plus på stickan och ett oktoberbarn

Efter två-tre missfall så har vi äntligen plussat, nu har vi däremot gått längre än alla andra gånger. Och det känns på ett sätt som en enorm lättnad, men rädslan finns fortfarande där. Den där ständiga noijan och vanan att titta ner i toalettstolen eller duschen om man blöder, eller när man känner efter om man har ont eller inte. Ja, den noijan kommer nog alltid att finnas där. Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer om hur allting gick till, när det gick till. Dom närmaste vet och det räcker så. Kan bara berätta att det har varit bland dom värsta gångerna, dagarna, veckorna och månaderna i mitt liv. Kanske även i Teds. Och jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta heller.
 
Idag var i allafall jag och Ted på ultraljud och fick se den lilla krabaten. Vi valde att inte ta reda på kön, det blir som en större överaskning om vi inte vet, och sen får veta när krabaten väl bestämmer sig för att komma ut. Men så spännande och vad vi ser fram emot detta. Känns dock som en evighet kvar tills oktober. Men den som väntar på nått gott väntar aldrig förlänge.. 20/10.♥