När man ser att det blöder, det är först då det gör ont

Som sagt som rubriken lyder.
 
Jobbade tidigare idag på kära duvhök, gick på toaletten för att förbereda mig för att sluta arbeta och sen svira om till ytterkläder. Och från ingenstans, så kom den där synen, känslan. Noijan och ångesten. Dom där igenkännande bloddropparna i toaletten. Jag visste direkt att jag var tvungen att ringa några samtal. Jag ringde först Ted och berättade läget, han skulle umgås med vänner och vara chafför då det var cruising på kvällen. Men han satte sig i bilen och åkte direkt till mitt jobb, jag ringde mamma, alldeles skräckslagen och berättade och försökte få lugnet. Hon ringde till sjukhuset och frågade hur man skulle göra då jag varken hade tid eller ork att göra det själv. Men det slutade med ambulans till ackademiska sjukhuset i uppsala, raka vägen in på förlossningen.
 
I ambulansen fick vi ta prover, och väl på ackis fick vi testa lite mer där, dom fick inte igång fosterrörelserna riktigt, krabaten brukar vara väldigt aktiv men inte under dessa 2-3 dagar. Så jag började ana om något var på tok. Då jag hade nämnt det tidigare för ted att jag knappt känt rörelserna, men vi tänkte att det kanske bara är helt enkelt en vilodag. Vi fick i allafall svar på tal att hjärtat fortfarande slog, och vi fick åka hem efter ett par timmar. Skulle däremot inte fosterrörelserna komma tillbaka som vanligt nästa dag, så skulle vi hålla koll och eventuellt få komma in igen.
 
Men från ingenstans, så kom rörelserna som aldrig förr. Kickboxningar. Den där lättnaden. Allting är som det ska vara. Och sparkarna slutade aldrig. Det bara fortsatte, magiskt.
 
Tråkiga var däremot att jag missade sista jobbdagen, för sen skulle jag gå på semester och även mammaledighet direkt efter det och sen byter jag jobb. Men mina kära duvhökare, vi ses snart igen ändå.
Kommentera inlägget här: