Känslan.

Jag känner igen känslan
av att inte veta,
av att undra hur det kommer att bli.

Jag blundar, och jag minns.
Det är samma känsla.
Samma känsla som jag lovat glömma och förtränga,
aldrig mer känna.

Men jag kan nu se detaljerna,
som jag inte såg då.

Och jag vet nu. Jag vet precis. 

 
Och tack mitt hjärta,
för att du finns där, för att du har tillräckligt med tålamod.
Styrka, när jag lyckats tappa den. Som tar emot det mesta, men ändå stannar kvar.
Som ger mig extra energi när jag är som lägst.
Ger mig all trygghet en människa behöver.
Kärlek.
Lycka.
 
Och framförallt gör mig till den lyckligaste människan på jorden.
Finaste, vad du har satt dig hårt om mitt hjärta. ♥
Kommentera inlägget här: