Så mycket man vill och så mycket man ville ha.

För jag kan inte förklara med ord för hur känner och hur jag mår. Jag försöker le och vara stark, men blicken är tom. Den längtan man en gång hade, förväntan, spänningen, den kom och den gick. Som en vind. Försvann allting på bara några minuter. I hopp om att mirakel finns, lever jag just nu på dom sista hoppen. Att försöka gå igenom allting göra allting. Försöka på nytt och inte ge upp. Men rädslan för att det händer igen knäcker mig. För tänk om det händer, om och om igen? Som en människa bryts jag sakta ner varje gång. Och hur länge orkar man, egentligen?

Så mycket man vill och så mycket man ville ha. Så många förväntningar man lyckades bygga upp även fast man visste riskerna, så kanske man kunde varit förberedd. Men bara dom där små orden av en annan, sa mig allt och ingenting. Känslan av att inte veta. Vad kommer hända härnäst?

Jag är så otroligt glad att jag har världens finaste familj, och min pojkvän till numera sambo som jag hoppas jag har resten av livet ut. Sen vissa vänner som visar och förstår. Finns där. Tack för att ni står ut. All kärlek till er. Speciellt till ted.

Kommentera inlägget här: