det är så mycket jag vill ha sagt!

Jag vill skriva, skriva av mig, allting som verkar ha en vikt, minsta lilla detalj.
Om mig, om dig, oss och er. Men jag har tappat gnistan, jag har ingen trygghet.
Känner mig vilsen, liten och värdelös. Liten på jorden.

Jag låser in alldeles för många tankar i för små utrymmen.
Och snart blir det för mycket, att allting en dag kommer att explodera,
jag kommer följa med i explosionen.

Ibland önskar jag att jag vore en människa som inte tänkte något alls. Jag önskar jag bara kunde blunda, önska och sluta känna. Men det spelar ingen roll hur hårt jag kniper mina ögon, för hur mycket jag än önskar, så finns fortfarande smärtan kvar.
För jag orkar inte tänka, spekulera eller bry mig om saker jag ändå inte kommer orka ha kraften att ta itu med. Inte här, och inte nu.

Idag har det varit en dag som bara slutade i kaos. Jag förlorade kriget.

Ungefär som ett knytnävesslag i magen, som i att bara ge upp.
Ungefär som fan helvetes jävla skit, ja ungefär så.
Don't panic, just smile och låtsas som ingenting, men jag tror jag behöver bli räddad just nu.



/ godnatt världen.

04:45


Already given up, beacuse i can't fight it anymore.

jag vägrar att inse, du sviker mig alltid

Första personen, andra personen, tredje personen och till och med fjärde personen. Ja.. Jag börjar inse nu. För när folk i våran umgängeskrets märker, då är det någonting som håller på att hända. Jag är inte blind. Eller är det bara inbillning, eller är det ren sanning? Jag vet inte vad jag ska tro. Känner mig bara sviken, krossad, knivhuggen. Fan vad ont det gör just nu. Ändå har jag sagt hur jag känner. Men ni är för upptagna med varandra, ni bryr er inte. En gång sviken, alltid sviken. Känner precis samma känsla, nu som då. Fan alltså. Fan!

Jag ryser när jag hör ditt namn de bara e så..
Glöm allt det dumma som jag sagt de bara e så..
Baby, lyssna jag vill va din fru de bara e så...!

Ni får mig att ge upp. Totalt.

:'(